Ge mig rättvisa
Är det någonting jag inte tycker om med Paris och Frankrike så är det politiken som förs, vilken skapar klasskillnader vi inte är vana vid i Sverige. Jag har sagt förut att det är mycket demonstrationer här, och att jag gillar att folk visar vad dom tycker är rätt och fel. Men grejen är ju främst att såna protester inte skulle vara nödvändiga om det inte fanns ett så utbrett missnöje bland befolkningen. Ungefär som med SD, jag kan gå runt och skämmas hur mycket som helst över att obehagligt många svenskar går runt med rasistiska åsikter. Men det jag egentligen ska skämmas över är att politiken som förts har skapat en utanförkänsla som framkallar sån ilska och hat mot etablissemanget.
Jag har ju nämnt att det bor ett gäng uteliggare här utanför. En av dom har jag pratat rätt mycket med, tyvärr är ju han 90 % av gångerna jag pratat med honom alldeles för på och jobbig. Men jag tycker synd om honom. Det är som om han inte vet hur han ska prata med mig annat än att vara lite småkaxig och stöta på mig. Men jag förstår det, att man blir så efter ett tag när man bott på gatan. Kanske handlar det om att bara stänga av, spela någon annan hård person och inte visa minsta lilla sårbarhet. Det är väldigt väldigt mycket uteliggare i den här stan, vilket tyvärr får effekten att jag inte ger pengar till nån längre. Jag orkar inte se. Det handlar liksom inte om att man känner igen dom flesta som bor på gatan pga deras signalement, som det gör i Stockholm. Nu när det är så förbannat jävla kallt också hatar jag att se dom som bor här utanför. Igår stod jag och väntade utanför min port 10 min på vännerna, tog tillfället i akt och försöka prata lite seriöst med honom. Det var bra, jag vill inte vara en sån som bara stirrar ner i marken och försöker gå förbi. Frågade sen om han ville ha lite pengar att köpa kaffe på Starbucks som ligger på gatan. Det ville han så jag gav honom 6 euro. Nu vet jag inte om jag förstörde allt med att ge honom pengar och ändå framstod som nedlåtande. I så fall får jag väl hoppas att kaffet var värt det.
Jag har ju nämnt att det bor ett gäng uteliggare här utanför. En av dom har jag pratat rätt mycket med, tyvärr är ju han 90 % av gångerna jag pratat med honom alldeles för på och jobbig. Men jag tycker synd om honom. Det är som om han inte vet hur han ska prata med mig annat än att vara lite småkaxig och stöta på mig. Men jag förstår det, att man blir så efter ett tag när man bott på gatan. Kanske handlar det om att bara stänga av, spela någon annan hård person och inte visa minsta lilla sårbarhet. Det är väldigt väldigt mycket uteliggare i den här stan, vilket tyvärr får effekten att jag inte ger pengar till nån längre. Jag orkar inte se. Det handlar liksom inte om att man känner igen dom flesta som bor på gatan pga deras signalement, som det gör i Stockholm. Nu när det är så förbannat jävla kallt också hatar jag att se dom som bor här utanför. Igår stod jag och väntade utanför min port 10 min på vännerna, tog tillfället i akt och försöka prata lite seriöst med honom. Det var bra, jag vill inte vara en sån som bara stirrar ner i marken och försöker gå förbi. Frågade sen om han ville ha lite pengar att köpa kaffe på Starbucks som ligger på gatan. Det ville han så jag gav honom 6 euro. Nu vet jag inte om jag förstörde allt med att ge honom pengar och ändå framstod som nedlåtande. I så fall får jag väl hoppas att kaffet var värt det.
Kommentarer
Trackback
